Stockholms marathon - racereport

Så var då dagen inne, dagen då jag skulle springa Stockholms marathon för andra gången. I vanlig ordning vaknade jag klockan fem. Lite irriterande men ganska väntat, då jag ofta blir väckt av sonen vid den tiden. Kring åtta gick jag ner och åt hotellfrukost. Yogurt med müsli, ett par mackor, juice och svinäckligt kaffe. Det var jättemycket folk och ganska trångt. Många nervösa maratonlöpare. Och jag var också...nervös.

Kring halv tio gick jag iväg till Karlaplan och åt lite mer frukost, mest för att fördriva tiden men också för att fylla på med så mycket energi som möjligt. Sedan tillbaka till hotellet, där jag provade olika kombinationer av kläder. Korta tights, långa tights? Linne eller t-shirt? Till slut föll valet på korta tights, kompressionsstrumpor, t-shirt och keps. Allt, förutom kepsen, i klubbens gul-svarta utformning, varför jag mest såg ut som en geting. Oh, well. 

Efter ett tag promenerade jag bort till Östermalms IP. Käkade en banan, drack lite vatten, och fördrev tid. Och så, till slut, blev klockan tio över tolv och min startgrupp kom iväg.

I början var det trångt och gyttrigt, men jag kände mig stark och sprang på bra. Efter några kilometer blev det lite luftigare mellan folk och jag höll ett stabilt 5-5.10 tempo. Första fem kilometrarna gick på drygt 25 minuter och första milen på drygt 50 minuter. Jag drack i alla vätskekontroller (enligt planen) och tog det ganska lugnt, trots en helt anständig fart. Västerbron kändes fin, likaså backen på Torsgatan. I nedförslöpningen längs Odengatan och Vallhallavägen kände jag mig stark.

Väl ute på Gärdet blev det lite segare (vilket nog mest var mentalt) men vid markeringen för halvmaran kände jag mig nöjd. 1,50 - vilket är pers på halvmaran! Saltgurka och vatten - och så vidare. Här slöt jag upp med farthållarna för 4 timmar, från startgruppen som började 12.00. Vi höll jämnt och fint tempo ett bra tag - och nu gick det upp för mig att jag skulle kunna springa på en, för mig, riktigt bra tid. Typ under 3,50! Så jag matade på.

Men...ett marathon är ett marathon. Ungefär vid 25 kilometer kände jag blodblåsorna på vänster fot, men bestämde mig för att helt enkelt ignorera smärtan. Det gick bra...ett tag. Tillbaka inne i stan, längs Strandvägen och Gamla stan kände jag hur krafterna började svikta. Allt jag tänkte var: mata på, spring igenom, det är andra varvet, det finns ett slut. Ett mantra som hjälpte en bra bit längs Söder Mälarstrand. Ganska exakt vid 32 kilometer, då jag å ena sidan passerade den viktiga psykologiska gränsen för att det bara var en mil kvar, så tappade jag helt bort mig själv. Rent fysiologiskt så fick jag soppatorsk. Jag hade inte tillräckligt med energi, trots att jag inte var slut i musklerna, och då tappade jag också bort det mentala. Jag insåg att jag var tvungen att få i mig någonting, så jag gick och åt lite gel längs Norr Mälarstrand. Fötterna kändes som köttfärs. Kollade på klockan och bestämde mig för att strunta i någon fin tid, så länge jag kom in under fyra timmar. Sprang. Drack. Gick och åt banan vid Vasagatan (gud vet hur många minuter jag tappade bort här). Sprang. Hade ont i magen. Lufsade. Först vid 39 kilometer tog jag mig samman i började springa ordentligt igen (alltså...jag sprang ju innan också, men väldigt ofokuserat mellan 32 och 39 kilometer). Nu var det bara tunnelseende, mot Stadion, mot målet. Kroppen kändes inte alls ok och jag hade inga krafter att svara med när folk sprang om mig, men samtidigt så kände jag att jag hade tillräcklig koll på mitt tempo så att jag skulle fixa fyratimmarsgränsen. På slutet var det väldigt trångt och stökigt. Det var många som kämpade mot klockan.

In på Stadion för en sista kraftansamling. Till slut korsade jag mållinjen på drygt 3,58. Ungefär 30 sekunder senare spydde jag upp dagens samlade födointag (ursäkta om du stod i närheten!). Galet nöjd med att ha kommit in på rätt sida om fyratimmarsgränsen, samtidigt lite förbryllad över min mentala härdsmälta. I efterhand inser jag att jag sannolikt hade kunnat fixa den sista milen bättre med smartare planering - och coachning. Om någon hade sagt åt mig vad jag skulle göra (typ struntra i bananjäveln på Vasagatan, ta lite gel och springa vidare...istället för att lalla omkring helt planlöst) så hade jag gjort det. Men det är väl det som är svårigheten med marathon. Det är skitlångt. Det händer underliga saker med kroppen. Hjärnan slutar fungera. Och då ska man ta sig samman och springa vidare. Det låter lätt, men det är det inte.

Så, jag är både nöjd och en erfarenhet rikare (vilket om inte annat låter bra...). Nästan 27 minuter snabbare än förra året! Det ska bli mycket spännande att försöka disponera nästa lopp bättre.